...jag undrar när man bara ska få VA! Slappa är ett ord jag knappt vet vad det är längre...

För 4 år sen var jag singel...jag bodde ensam med mina 3 katter i en liten etta, studerade och hade ganska mycket fritid då jag kunde göra vad jag ville och kände för att göra!
Sen träffade jag min (idag) sambo...han hade 3 barn plus en bonusson...Hans liv var just då väldigt rörigt då han låg i skiljsmässa och pga hans röriga liv blev det väldigt struligt även för mig då det blev mycket bråk pga att jag kom in i hans liv...mer än så behöver jag inte skriva här och nu...

Efter ca 7 månader tillsammans flyttade jag in hos min sambo och hans 3 barn + hans bonusson som fortfarande bodde med honom. Så jag gick från ensam och in en stor familj på 4 barn...
Det dröjde heller inte länge förrän jag blev gravid...vi fick en UNDERBAR son! 
Efter en tid flyttade bonussonen hem till sin bio pappa men hälsar fortfarande på här ett dygn i veckan :)
2 år efter att vår son föddes fick vi även vår älskade dotter...

Så man kan säga att jag på 3 år och 3 månader gått från ensam till att bli 5 (ibland 6) barnsmamma...
Detta har självklart varit en rejäl omställning för mig...det säger ju nästan sig själv...
Jag är en kontrollmänniska och perfektionist och kan bli väldigt arg om nån ändrar på nåt som inte passar mig (i mitt hem menar jag då).
När jag bodde ensam i min lilla etta hade jag för det mesta väldigt fint och välstädat hemma...men med 5 barn och både hundar och katter så är det genast lite svårare...
Pga att man har så pass många barn med och i de åldrarna som man har så hinner man inte med så mycket som man skulle vilja...

Vi har en 13-åring med diagnoser som kräver myckt tid på flera olika sätt...
8-åringen har läxor som ska hjälpas till med
6-åringen är väldigt "speciell" eller hur man ska säga...och kräver sin tid
2-åringen är inne i en trotsålder och kan bli väldigt tidskrävande plus att han är så pass liten så man måste helt enkelt hjälpa honom med det mesta...
Och så har jag min bebis på 4 månader som ska matas och tas om hand hela dagarna...

Utöver barnen jobbar jag...från och med nu ca 72% per månad, jag har ett hem som jag vill sköta på MITT sätt...
Jag får många ggr höra "låt Roger sköta det", ja han gör det! Han är jätteduktig! Men för att det ska passa mig måste han göra på MITT sätt och det är inte lätt för honom att göra precis som JAG vill...
Så som ni kanske förstår så har jag väldigt väldigt svårt att hinna med allt som jag önskar att jag skulle hinna med! :(

Jag är VÄLDIGT noga med barnen så nu när sommarlovet är över och när jag börjar jobba kl 7 på morgonen väcker jag tjejerna kl 5,50 enbart för att se till så de får fina kläder på sig och är fina i håret innan jag lämnar lägenheten...sjukt jag vet! Men det är så jag är! Vill att barnen ska se välvårdade och rena och fina ut!
Pga mitt väldiga kontrollbehov ringer jag hem från jobbet vid 7.30 för att se så barnen är klara och redo att gå
till skolan och så de kommer i tid..!
Är det helg eller barnen lediga från skolan låter jag självklart barnen sova när jag åker så tidigt till jobbet men ringer hem och kollar läget ibland och säger då Roger att barnen är ute och leker måste jag kontrollera så han borstat håret på tjejerna och helst satt upp en enkel tofs men det gör han inte för det kan han inte säger både han själv och barnen...han säger att han borstat håret på dom men trots det blir jag arg när jag kommer hem och ropar direkt in barnen när jag ser dom och fixar håret på dom innan de får gå ut igen...

Pga att jag tar på mig ALLT ansvar med såna saker och vill ha koll på läget hela hela tiden, Roger tar naturligtvis med ansvar och tar hand om barnen och så, men mitt kontrollbehov har gjort att jag börjat må väldigt dåligt...
Har inte jag kontroll så får jag panik!
Så nu har jag sökt hjälp för mitt mående då jag känner att detta inte är hållbart längre...jag får ofta ett tryck över bröstet och blir VÄLDIGT VÄLDIGT arg, väldigt väldigt ofta :(
Men det var inte förrän Roger sa till mig att om jag inte lugnar ner mig kommer jag snart få en stroke som jag började fundera...Jag lever för mina barn! Jag vill att mina barn ska ha sin mamma kvar i många år till!
Då bestämde jag mig för att ringa och be om hjälp!
Jag har aldrig gillat vårdcentraler för jag har aldrig tyckt de tagit mig på allvar...men nu när jag sökte och berättade hur jag mår så tog de mig faktiskt på allvar och jag ska nu få hjälp! :)
Sen får vi se om det blir bättre...jag ska börja med att få prata med en psykoplog (jag själv som bett om), de frågade även om jag ville ha medicin men jag valde att avstå till en böjan och testa enbart talterapi och funkar inte det får jag ju lägga in medicinering med...

Efter en panikångestattack jag fick, jag fick ingen luft, jag kunde andas in men inte ut, och jag bara kände att jag måste få luft! Jag kan inte andas för det är för trångt så bestämde jag mig för att slänga ut en massa möbler...
Dagen efter kom min Linda hit och hjälpte mig fixa så jag kan andas i mitt rum...så nu har vi ingen soffa i detta hem...vardagsrummet är nu ett STORT sovrum till mig, sambon och vår dotter :)
Kändes som en befrielse att slänga ut en massa möbler! :)

Igår var jag iväg och shoppade en sväng och då mådde jag bra! :)
Jag handlade kläder till barnen och även lite till mig själv faktiskt! :)
Men så fort jag kommer hem så mår jag dåligt! :(
Känner mig typ aldrig glad så länge jag är inne i lägenheten...

I morron ska jag iväg en sväng på utbildning inom jobbet...skönt att ha syrran på samma arbetsplats så vi åker tillsammans på utbildning i morron :D

Nu efter det här inlägget kanske ni även förstår varför jag inte uppdaterar bloggen lika mycket som jag gjorde förr..?
Tiden till det finns inte! :(

Ta hand om varandra där ute!
Puss och kram på er