Bullshit, eller SKITSNACK är nåt som är väldigt vanligt i dagens läge att man snackar...speciellt TJEJER!
Tonårstjejer som vänder kappan efter vinden och snackar skit bakom varandras ryggar så fort de får tillfälle.

 

Jag kan med prata om folk...men skitsnack..? Nej, det skulle jag inte vilja kalla det...jag tycker nämligen att det är skillnad på att snacka skit om nån eller att "skvallra" om folk...
Tex: Jag träffar en vän och får höra "Hörde att hon från skolan nu fått jobb på världens populäraste klädaffär?" och jag svarar "Jasså det senaste jag hörde om/från henne var att hon flyttade till Stockholm och bildade familj"
DETTA VAR NU BARA ETT EXEMPEL...HANDLAR INTE OM NÅGON! ENDAST PÅHITT! Men jag ville bara visa vad jag menar...
Skitsnack för mig är, kan ta en riktig händelse OM MIG SJÄLV!: Jag sitter på bussen med min nuvarande sambo och hans barn på bussen och sitter och pratar och det sitter nån som "känner oss" på bussen, helt plötsligt får sambon ett telefonsamtal om att JAG sitter och skriker på barnen på bussen...det är SKITSNACK!
Hoppas ni förstår skillnaden..?

Jag står för mina åsikter och är inte rädd för att säga ifrån om jag tycker att nån gör nåt galet.
Jag är ärlig och vänder inte kappan efter vinden utan jag tycker det är bättre att säga till människan direkt vad jag tycker och tänker istället för att sitta och hålla med om nåt jag tycker är fel och sen när personen vänder bort ryggen går jag till nån och säger "vet du vad hen sa?" eller "vet du vad hen tycker om den saken?", visst jag kan säga så med MEN då har jag inte suttit och varit FALSK mot hen innan och suttit och hållt med om saker jag inte kan stå för!

Genom att vara falsk får man inga vänner!
Var ärlig istället! Jag har jag vet inte hur många ggr blivit osams med folk just för att jag är så ärlig! Folk kan inte riktigt ta att alla inte tycker lika om saker och ting och jag är inte rädd för att hamna i en konflikt för att man tycker olika...många tycker jag är dum i huvet som inte äter kött och det är en sån sak som jag många ggr hamnar i konflikter om...
Jag säger bara "tyck vad ni vill! Jag skiter i vad ni äter så tycker ni ska skita i vad jag äter då med! Mitt liv mina val!"
Men jag kan ju inte sitta och säga "jo men jag äter kött!" bara för att jag är rädd för att det ska bli en konflikt och kanske bli osams med nån och då inte få nån vän..?
En VÄN, en RIKTIG VÄN är en som tycker om en för den den är och dömer inte personen på något sätt! Man ska som vänner kunna både ge och ta kretik, vänner behöver inte tycka lika om allt jämt men de ska kunna respektera att den andra har en annan åsikt! UTAN att skapa bråk!

Jag har inte jättemånga vänner, men jag har så pass många så jag aldrig behöver känna mig ensam.
Och just det!
VÄNNER behöver man inte ha kontakt med dagligen...är man en sann vän kan det ta månader innan man hörs men när man väl hörs är det som att man hördes igår!
Såna vänner har jag! :) Flera stycken!
Sen har jag ju mina vänner jag hör av mer ofta med...men alla är mig ändå lika nära och kära <3

De som snackar SKIT (dvs saker som inte stämmer) gör det oftast av avundsjuka! Den man pratar skit om har antagligen nånting som skitsnackaren saknar och därför stör sig på den som har det och gör då allt för att trycka ner och såra denna/dessa människor.

TÄNK PÅ!

Folk har rätt att tycka vad de vill! Men det gäller ALLA och inte bara vissa!
Har du rätt att säga din åsikt så har även jag rätt att säga min, även om den inte är den samma som din!

Till sist vill jag bara säga till mina nära och kära hur mycket jag älskar er och hur glad jag är att ni finns i mitt liv! <3
Och till er som snackar skit:

HAVE A NICE DAY! :)

Alltså herregud vad snabbt tiden går nu för tiden :s det är skrämmande!

Om 2 månader (typ) fyller min BEBIS 1 år..!?!? Hur gick det till??? Det var ju inte längesen jag låg där med värkar var galen på barnmorskorna som vägrade ta ut honom med sugklocka eller kejsarsnitt då jag var helt slut och bara ville gå och duscha!
Jag minns det som om det vore igår! Så vaddå att det är 10 månader sen..???

Men jag kan erkänna att det gått så pass lång tid iaf att jag "glömt" smärtan och kan tänka mig gå igenom samma sak en gång till!   
Skulle inte vara helt fel med ett HELsyskon till Leon :)...men vi får se! ;)

Sen är det så kul med en annan sak...
Min sambo har ju då 3 barn sen innan...1 pojke och 2 flickor. Den minsta har alltid varit sådär att hon ska kramas och pussas och säga att hon älskar mig och såna saker...den stora flickan har varit lite grann men ändå lite mer reserverad...och eftersom hon varit det och jag även känt att hon inte riktigt vill släppa in mig så har jag låtit henne vara eller hur jag ska förklara...jag har låtit henne komma till mig helt enkelt!

För lite mer än en vecka sen kom den stora flickan hem tillsammans med en kompis och de hade varit i affären och köpt blommor till mig och jag blev jätteglad! Så stod det på ett kort som jag fick med att de var till mig för att jag var så snäll mot dom :)
Kändes jättekul att höra...och speciellt när det kom ifrån henne som jag inte varit helt säker på att hon ens velat att jag ska bo här med dom...
Men så på kvällen denna dag när det var dags för sängen frågade hon om jag ville komma in och säga godnatt till henne, det gör jag ju varenda kväll men hon BAD mig komma in...och jag stoppade om henne och hon frågade om jag kunde krama henne. Jag blev jätteglad! Sen den dagen har jag fått krama om henne varenda kväll när hon ska sova :)
Och så ibland händer det (bland annat ikväll) att när jag gett henne en kram och är på väg ut ur rummet säger hon: "Sussie..! Jag älskar dig! Sov gott!"
Åh vad härligt det känns!
Hon och jag har kommit varandra mycket närmre...även att vi varit rätt nära innan med men inte alls på detta sätt...svårt att förklara men...ja...det är inte lätt att komma in i en familj där det finns barn och sen bli accepterad och respekterad. Jag kommer in och ändrar om i deras liv och jag förstår att det var jobbigt i början!
Den största (grabben) minns jag att han kunde säga till sin pappa att han önskar att allt var som vanligt (dvs innan jag kom in i bilden).
Han hade svårt att acceptera att jag ville att de skulle gå och lägga sig en viss tid varje kväll, dels för att orka upp till skola och dels för att vi vuxna skulle få lite ensamtid innan vi skulle lägga oss.

Jag har haft det skittufft att komma in och känna mig som en i familjen...nu ett tag har jag väl gjort det men ännu mer NU när stora flickan kommit mig så nära som hon har gjort :)
Jag tycker det är jätteroligt!

Berättade för henne ikväll att i morron ska vi ha myskväll och beställa pizza och se film och så för på fredag ska de till sin mamma, vilket de är alla helger så vi har typ aldrig myskväll med dom eftersom det är skola och så när de är här...så i morron sa jag till gubben att jag vill beställa pizza (då även sambons "bonusson" kommer), och hon blev så glad! :)
Så det ser jag fram emot :)

Nu kom min gubbe in och barnen ligger i sina sängar så nu ska vi ha lite egentid och se på Efterlyst!
Jag ville egentligen bara berätta hur glad jag är för detta jag just skrev iaf! :D
Ha en underbar kväll!

Kram på er! <3

Det första jag kan ta upp i detta inlägg är om min underbara lilla pojke som är ca 7½ månad och som börjat stå upp :p
Han står mestadels när han är i sin gåstol och när man ska sätta honom i matstolen sätter han ner fötterna och man får verkligen kämpa för att få honom att sätta sig ner :p
Jag är såå stolt över min stora pojke <3

Idag har jag dammsugit lägenheten och satt upp gardiner i köket, vårt sovrum och i Fabians rum...jag har inte orkat bry mig sen jag tog ner julgardinerna, jag sitter och kollar i fönstrena varenda dag och tänker att jag MÅSTE sätta upp gardiner men längre än så har jag inte kommit...men så idag kände jag bara NAE! Nu jäklar ska de upp!
Så nu har man gardiner igen :p

Jag har funderat lite över hur i helsike man ska få en av barnen att börja ta lite ansvar över vissa saker...
Jag menar säger jag åt detta barn att hänga upp sin blöta handduk så hamnar den i tvättkorgen bland massa kläder -gillas INTE då det luktar F*N om handduken och kläderna sen och risken finns att skiten möglar!
Detta barn slänger saker omkring sig var h*n än är! Lägger fram och sen går utan att lägga tillbaks det.
Jag sa till h*n förut när h*n kom in med blöta skor att ställa dom vid ett element så de torkar, ytterdörren stängs, ungen borta, skorna står kvar i hallen...
H*n letar fram ett bälte vilket gör att h*n slänger fram flera bälten i hallen innan h*n hittar det h*n ska ha, jag sa att de andra bältena ska hängas tillbaka, sen när ungen är klar kollar jag och bältena ligger kvar...
JAG BLIR TOKIG!!!
Vad gör man???
Hur ska jag få detta barn att ta mer ansvar??? De andra två är inte såhär! Visst att de kan lägga saker lite här och var men de lyssnar om man säger att det ska in på deras rum, eller om man ber dom hänga upp kläder eller ställa upp skor på skohyllan...de klarar sånt! Men den 3:e måste man verkligen tjata på och helst bli lite arg på med för att den ska förstå vad man säger :s
Skulle önska att man bara behövde be snällt EN GÅNG och alla lyssnar! :/

Sen är det ju då det här med vikten som jag inte pratar om allt för ofta längre...
Jag mådde lite dåligt då jag såg i spegelt att jisses så TJOCK jag blivit efter jul och nyår :s
Jag har inte vågat väga mig för var säker på att jag skulle gått upp MASSOR!
Men så igår tog jag mod till mig och ställde mig på vågen...VAD FAN! Inte ett skit har hänt!
Väger fortfarande lika mycket som innan jul :s
Har inte gått upp iaf! WOHOOOO! :D

Nehe...om man skulle ta och fortsätta lite här hemma...nu har jag svamlat lite och skrivit av mig lite :p
Nu fortsätter vi!
Kram på er!